Mår bra nu för övrigt (despite mens osv)
Satt ute hela eftermiddagen och läste Marina av Carlos R.Z. i solskenet, gud vad jag älskar den mannen. Blir på riktigt aldrig så fångad som av honom, blir helt lyrisk. In the words of Stephen King: "The real deal, a novel full of cheesy splendour and creaking trapdoors, a novel where even the subplots have subplots, one gorgeous read". Vore jag en författare skulle jag försöka skriva som honom. Alternativt skulle jag vilja skriva en YA-bok med en blanding mellan fantasy och brutal vardaglighet. It's a tie.

44 dagar kvar till studenten och min första studentklänning kom idag. Björkarna slår ut, vitsipporna gungar, magnolian på skolgården står i full blom. Får flashbacks till lågstadietiden med skolavslutningar på ängen bakom skolbyggnaden, då farmor och farfar kom och pappa hade bakat jordgubbstårta och jag gav handplockade blommor till fröknarna. Då jag och någon vän fnissade över en mammas synliga stringtrosor och jag var avundsjuk för Ida hade BH under klänningen. Varför är det alltid det man kopplar olika årstider till? Just den tiden av mitt liv, alltid. Julen får mig att tänka på matsalen på lågstadiet när vi hade julfika och alla petade russinen ur lussebullarna och jag försökte få mamma att bli kompis med de andra mammorna. Har så specifika minnen från den tiden.


Hursomhelst, är glad nu. Jag kan se ljuset, typ.

alltså seriöst det finns ingen bättre låt än swim good med frank ocean
jag svär på min studentmössa

Efter studenten ska jag läsa.
Åh fy fan vad jag ska läsa.

Och så var man här igen. Vad är det med denna generations eviga behov av att dokumentera allt? osv. Men ibland sitter man hemma en lördagskväll och allt känns bara fel, och det känns ganska lockande att gå hit och skriva av sig. Så hej igen, det är ganska tröstande att bokstavligen noll personer läser detta. Det känns fint.

Den stora dagen är 47 dagar bort. Studenten alltså. Har beställt två klänningar och mössan ligger tryggt i en vit kartong. Hade lite ångest för att jag inte anmält mig till någon högskolekurs, men mamma och pappa var så himla fina och stöttade och sa att alicia det är bara bra att du inte läser något på en gång, du måste må bra först och fundera mer, så att du hamnar rätt. Tänker på mina vänner vars föräldrar mer eller mindre subtilt puttar dem i vad de tycker är rätt riktning, jurist, läkare, lärare. Men pappa säger att jag lägger så hård press på mig själv så det sista jag behöver är att de trycker på ännu mer, "vårt jobb är ju att lyfta upp dig" <3 Sen drömde jag att mamma var död och det var hemskt hemskt hemskt. Kramade henne så himla mycket idag för att kompensera.

Ärligt så äsch, jag mår väl okej nu. Hade en mörk period november till april men de senaste 2 veckorna kände jag mig som mig själv igen? Minns knappt någonting av det mörka, slösade bort så himla mycket tid, samtidigt som jag vet att jag hade riktiga anledningar att må dåligt. Imorgon är det klassfest, orkar jag befinna mig runt människor?? Får se.

Spännande inlägg.
Ska dricka te nu, vill läsa Jane Austen men har inget av henne hemma. Kanske ska läsa om Jane Eyre istället. Meh. Har sett sista avsnittet av Buffy så allt känns ganska trist. Behöver en ny serie.
Hejdå.

Det har liksom tagit stopp nu. Det är en spärr i mitt huvud och den går inte att ta sig runt. Kan egentligen inte ens skriva det jag skriver nu. Alla uppgifter känns så tunga. Antingen gråter jag, eller så stirrar jag bara tomt på ett blankt dokument i flera timmar innan jag ger upp och stänger av. När jag väl skriver blir det fult och tafatt. Skrev ett prov som jag tyckte gick okej men fick sämst betyg av alla jag känner. Kan inte längre se när jag skriver något dumt.
Är inte heller glad över någonting längre, eller är liksom inte pepp på något. Det är inte kul att se på serier, det är inte kul att träffa vänner, det är inte gott att fika, är knappt sugen på te. Julbalen är tre veckor bort och jag har ingen ork att kolla sminkvideos eller hairtutorials, vilket var allt jag tänkte på för några veckor sen. Och julen ska vi inte ens tala om.
Jag vill kunna prata med mina vänner om det, men samtidigt känns det så fult för de har exakt lika mycket som jag. Det är mitt fel att jag inte kan hantera det. Samtidigt vill jag bara ha sympati och kramar. Är så himla motsägelsefull hela tiden.
Jag känner mig dålig, misslyckad, ensam och trött. Så oändligt trött.

Imorgon ska jag till syster och äta lunch, ska bli så skönt. Bara prata. Vill inte gråta men jag kommer väl göra det ändå.

ÅÅÅH att man aldrig kan få känna sig bra. Jag är fan arton år nu. Men jag känner mig lika ynklig som i åttan när jag grät mig till sömns varje kväll. Det är så jävla fel alltihop.

Behöver inte dig längre.
Hejdå

Vi ses på din födelsedag sa hon från min sängkant efter att ha kramat mig hårt hårt där jag halvvaken försökte förstå. Det är så himla fel alltihop. Men idag tar jag tåget till Örebro för att kramas med min andra syster. Så det är inte hemskt än. Men det blir det så snart jag åker ifrån henne.

Du har vart ute i världen i flera år
Men jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå

Jag lyssnar på Hellström och försöker tänka bort ångesten. Läser gamla texter ur dagboken och minns gamla smärtor, och det viktigaste: att de gick över.

"Varför är jag den som ska bli glömd, ensam, bortklippt , bortvald? Vad finns det för rättvisa i det?"
"Kära dagbok, jag kan inte sova. Jag tänker för mycket, på att jag inte är den person jag bestämde mig för att vara. Ångesten är tillbaka."

Ibland tänker jag på mitt yngre jag som en lillasyster jag vill styra mot rätt val i livet, men som jag inte kan nå fram till. Det låter kanske ganska sjukt. Jag vet inte.

Godnatt.

Min syster flyttade ut idag. Jag äter godis och försöker att inte tänka på hur mycket min värld förändras. Imorgon är det skola också, herregud.

 

Sitter alltid med en kopp framför ansiktet i photobooth, så detta är utvecklingen från oktober till idag. En vana att gömma sig bakom något?
Nåväl, har städat, dansat och bakat tigerkaka för snart kommer mina föräldrar hem från en helg i Dalarna. Min duktiga far cyklade vasaloppet nämligen! Cooling.

Lyssnar på isländsk musik i mitt nattsvarta kök.
Känner mig hoppfull, jag tror det är rätt ord. Hoppfull, ja. Kanske.
Lite halvt i alla fall. Kommer det alltid vara så? Halvt menar jag, för det känns som att allt alltid är halvt. Inget är någonsin fullständigt eller fulländat.
Porslinstorn och kastrullsiluetter på diskbänken.
Jag sover i kökssoffan i natt, det behövs tror jag. Fantiserar om att hen skulle dyka upp under plommonträdet. Jag är här utanför, kom. 
Men något sådant händer aldrig mig så det är bara dumt. Jag är så dum dum dum. Alla dessa drömmar och romantiseringar av allt och alla måste få ett slut. Det är bara idiotiskt. Masochistiskt.
Godnatt.

Har fikat med Vendela och fikat med Amanda och idag ska jag fika med Nathalie. Har ont i magen av allt kaffe, men vad gör det egentligen. De är så fina.